Hej,
För drygt ett år sedan skickade jag in ett spörsmål till dig med nästan samma overskrift som nu, men nu har jag lagt till ordet HAN. Jag skriver nu igen i ren desperation därför att problemet vi hade då består i högsta grad fast det gäller främst han hundar har vi nu insett. Vi har en islandshund (isländsk fårhund) som nu blivit drygt två år, fortfarande en otroligt glad och trevlig familjehund. Problemet är alltså att när han får nos av andra hundar förvandlas han helt, bjeffer upphetsat (aggressivt eller nervöst?) drar i båndet så hårt som han bara kan (vi tvingas ha honom i bånd nästan hela tiden blant annat p g a detta problemet). Detta är naturligtvis ganska otrevligt, man får ta på alla sina krafter för att hålla kvar hunden. Han har blivit ganska stark vilket gör att vår son på 10 år knappt kan gå turer med den.
Förra gången fick jag av dig följande svar:
«Alle unge hunder blir opphisset av å se andre hunder, det er det de er mest interessert av her i verden. La hunden deres få mest mulig omgang og tur sammen med dem dere kan få til å være sammen med, så vil han bli sosial og fin etterhvert. Gå tur sammen er noe av det beste dere kan gjøre.
Ikke gi ham noe som helst oppmerksomhet på skallingen, det blir det bare verre av. «
Jag har försökt ta till mig dina goda råd men det har inte varit helt enkelt, tyvärr. Vissa framsteg har vi gjort: det brukar alltså gå bra att få hilse på tisper och han kan få leka med en del av de. Ägare till hanhundar däremot vägrar. De gångerna han har fått möta en annan han hund så brukar det gå bra ett tag (några sekunder), de nosar av varann, men sedan brakar det loss: antingen att vår hund eller den andra ger sig på den andra och vi tvingas skilja de åt. Och då är det kört, de andra HANhundägarna vägrar tvärt göra ett annat försök efter sådana händelser – detta ser jag som en del av vårt problem och något som inte finns någon lösning på. Vår hund har nog blivit gnaska kännd i vårt lilla samhälle (Longyearbyen, Svalbard) som den sinnte hunden och han har blivit anklagad för fler «incidenser» än han gjort sig förtjänt till. Ditt råd att inte ge honom någon uppmärksamhet i dessa situationer fungerar inte, han är som förvandlad och man kan inte låta som ingenting, han är stark som sagt.
Vi har tyvärr inte haft den möjligheten att gå på organiserade träningar, men vi binder stora förhåppningar till en dressurkurs som skall ges här till våren (när ljuset återkommer). Men jag orkar inte vänta på lösning av problemet till dess, särskilt därför att vi ligger under ständiga anklagelser från andra hanhundägare, och där han får ibland ta på sig mer än han förtjänt. Jag har ivrigt läst olika inlägg på den här sidan om liknande problem och utifrån det börjat tänka på kastrering som alternativ, men jag har en kännsla av att det skulle inte helt lösa problemet. Jag vore oerhört tacksam för att höra vad du har att säga om denna situation. Kan vi göra något för att förbättra situationen även när andra hanhundägare vägrar låta sina hundar träffa våran?
Hilsen, Ingibjörg