Hej Morten!

Hur når man egentligen den pålitligaste inkallningen vid svåra störningar? Via en signal som endast är förknippad med positiv förstärkning eller ett kommando/signal som är förknippad med hot, smärta eller överraskning?

Somliga förespråkar visselpipa, som aldrig betyder annat än mat, lek osv.

Andra (från Konrad Most till olika nutida svenska tränare) förespråkar kastkedja, att inkallningen blir en varning för obehag.

Anta att hunden ska läras att kallas in även från jakt. Krävs då inkallning inlärt med «hot», eller? Vilka för- och nackdelar har de olika metoderna, på kort och lång sikt?

Det är väl ändå ett faktum att hundar är mer motiverade för att undvika det otrevliga än att uppnå det trevliga.

Men själv brukar jag ändå som «nödinkallning» främst mitt gamla tävlings-hit, som är starkt positivt betingat, och det funkar för det mesta. Dels har «hit» ofta belönats, dels godkänner jag ju där endast «spring i full fart» och detta verkar öka sannolikheten att hon ska klara att bryta och slänga sig iväg mot mig…

Finns någon vetenskaplig undersökning kring de olika principerna att lära hunden komma?

Vi som tävlar/har tävlat har ofta för ungefär samma beteenden en lista kommandon för tävling som betyder «glädje» och en annan lista vardagskommandon (för ungefär samma beteenden) som betyder ”måste». Rekommenderar du det? Alltså, om man säger glädje-ordet så får det aldrig bli något negativt för hunden, medan när man säger krav-ordet så «genomdriver» man vad man har sagt? Då riskerar man ju inte att förstöra sitt (glädje)-kommando, som Karen Pryor skriver om.

Eller tror du att man med träning av ett bara ett positivt inlärt «kom» med sakta ökande svårighet i många situationer kan nå en mycket pålitlig inkallning?

I metoden «Really reliable recall» rekommenderas att man tränar inkallning mycket ofta, så att man verkligen får en «automatisk» respons från hunden, att den reagerar utan att hinna «tänka efter». Är det bra?

Om man vill bryta att hunden jagar, hur blir det om man först använder ett «Nej» inlärt med positivt straff/negativ förstärkning och sedan när hunden stannar, använder ett «Kom» inlärt med bara positiv förstärkning? Att alla kommandon är «positiva» utom «Nej-bryt», som används bara i speciella situationer, som när hunden t ex jagar, springer iväg från föraren eller kanske slåss?

Du kan ju antingen svara här eller ta frågorna som en önskan om en djupgående artikel i Canis om inkallning till vardags!

Hälsningar Gunilla

Svar fra Morten Egtvedt

Hei Gunilla!

Takk for et interessant spørsmål. Dessverre kan jeg nok ikke gi noe fasitsvar på alt du spør om.

Du beskriver i spørsmålet ditt flere metoder for å lære hunden å komme på innkalling. Metodene du beskriver bygger på negativ forsterkning (hunden lærer å komme for å unngå et aller annet ubehag). Alle metodene du beskriver kan ved riktig trening gi en meget sikker innkalling. Og alle metodene du beskriver kan hvis de blir brukt av uerfarne hundeeiere gi dårlig resultat. For alle metoder gjelder det at det er den praktiske utførelsen av treningen som bestemmer resultatet – ikke bare metoden i seg selv.

Det er forsåvidt fornuftig å la alle konkurransekommandoer «bety glede». Men det beste er vel kanskje om også hverdagskommandoene var positivt innlært…? Uansett – dette er et spørsmål om valg av metode. Begge deler kan fungere!

Når det gjelder «Really reliable recall» som du nevner kan man nok aldri få en riktig «automatisk respons» i ordets rette forstand – å springe til eieren er et operant beteende, ikke en refleks! Derimot er det nok riktig at man kan få en veldig god innkalling ved å trene ofte…

Skal man avbryte hunden med et negativt «nei» eller ikke? Vel, igjen er det ikke noen fasit – jeg syns personlig det er like greit om man har en positivt innlært innkallingssignal som er så sikker at hunden avbryter jakten og kommer direkte. Men du kan også kan også bruke «nei» hvis hunden reagerer på det.

Du spør også om jeg tror man kan få en sikker kommando ved å kun trene positivt og øke vanskelighetsgraden skritt for skritt. Svaret er ja! Men også her forutsetter det at eieren trener på en god måte, ellers blir resultatet dårlig selv om selve metoden kan være bra. I tillegg er det også viktig å huske at noen hunder er enklere å lære en sikker innkalling enn andre hunder. Det som er avgjørende er i første rekke hvor glad hunden er i belønningen vi kan tilby, og hvor interessert hunden er i miljøet rundt seg (dyr, hunder, lukter osv) – her er det jo store raseforskjeller.

Konklusjonen blir noe sånt som at du kan trene inn en sikker innkalling med både positiv og negativ forsterkning (eller en kombinasjon av disse). Det som bestemmer resultatet er imidlertid hvor bra treningen utføres i praksis. Man skal derfor være litt forsiktig med å henge seg opp i de konkrete metodene.

Morten Egtvedt