Hej Turid!

Jag vet hur spänt det kan bli så fort två hundar ska hälsa i koppel. Ett exempel var två unga hanar. Det gick bara inte, de morrade och eldade upp sig. Vi gick då promenad och senare kunde de leka lösa.

Jag ser rätt många unga stadshundar hälsa – i koppel – och att det verkar gå bra. Kan det vara så, enligt din erfarenhet, att man kan vänja en hund vid att inte bli arg av att vara låst i koppel om de är vana sedan tidig ålder? De här unghundarna var vana att leka lösa, men inte vana att hälsa i koppel. Kan detta vara något att träna på valpkurs, tror du?

Jag tänker mig att man släpper fram två valpar, men inte ända fram till varandra, utan stannar ett par meter ifrån. Man står lugnt och håller igen passivt tills hundarna har lugnat sig lite. Då släpps de fram lite till, så de når varandra och kan nosa. De möts liksom på mitten, mellan sina ägare. Dumt eller något att pröva – på valpar?

Finns det egentligen något sätt att låta två hundar hälsa i koppel och minimera risken att det «tänder till»? Slakt koppel naturligtvis, och att inte gå fort mot, eller rakt på, jo, men vad kan man göra mer? Ska ägarna stå bakom eller bredvid eller framför sina hundar? Ska ägarna vara tysta eller säga «å, så fin hund…»? Finns det någon risk att man berömmer tanken att stöta bort den andra hunden?

Spelar det alls någon roll om ägarna hälsar först på hundarna, varandras hundar alltså? Ska ägarna pröva att först stå och prata med varandra en stund nära, innan hundarna släpps fram?

Är en god strategi att låta dem nosa bara kort, tio sekunder, och sedan locka bort dem? Men då kanske man stör dem så pass att det tänder?

Det vore roligt att höra om du har upptäckt några strategier för hälsande i band/koppel som oftast brukar fungera (inget fungerar ju på alla hundar)… och om du tror att det går att träna hundar att inte ”tända” av att känna sig fastlåsta vid möten.

PS Unghannarna i exemplet ovan hade inte halsband utan sele. Ändå blev det laddat.

Svar fra Turid Rugaas

Møter mellom hunder, spesielt av samme kjønn og samme alder sånn omtrentelig, vil altid være forbundet med litt spenning og derfor stress. Jo bedre de kjenner hverandre, eller jo flere hunder de er vant med å treffe, desto bedre går det. Med andre ord er sosial omgang det viktigste. Både løs og i band. Hvis de alltid er løse, så vender de seg tiul at det skal løpes og lekes alltid, og det passer ikke alle hunder, og da kan de bli bråk.

Det viktigste i hilsesituasjoner i band er at de ikke kan rushe i stor fart mot hverandre – et er rushingen som får den andre til å reagere. Altså lar vi hundene komme bort til hverandre i noenlunde lugnt tempo, så det ikke blir noe provokasjon i form av rushing, og er de ganske opphisset, så er det hilsing i kanskje 10-20 sekunder, og lokkes vekk igjen. Gå litt vekk, kom tilbake, ny hilserunde.

Sele er selvsagt mye bedre enn halsband, men det kan gå det også hvis man selv ikke holder koppelet stramt når de er i hilseposisjon.

Slike møter er alltid «laddat» når de ikke kjenner hveandre, og selv da-. Unngå rushing, la de få se litt på avstand først, la hilsingen bli kort og lugn, og la dem få tid til å lugne ned seg innimellom. Og les den møtende hunden. Man kan ofte se hvordan hunden har det.

Er det mye spenning, så bruk avstand, la dem gå fram og tilbake i bevegelse – med sida til hverandre, eller parallelt, og det vil ofte gi dem den tiden de trenger til å bli kjent, lugne ned seg, og kunne ta kontakt på en OK måte, men fortsatt KORT ! De fleste holder hundene nær hverandre for lenge.

Start tidlig, så hundene vender seg til at slik skal det være, da går det kanskje litt bedre når de kommer i «armer og ben-perioden» (les unghund).

Turid Rugaas