Hej Turid.
Tack för en fantastisk frågespalt. Det är mycket lärorikt att ta del av dina kloka svar.Nu har jag ett problem och många funderingar. Detta blir väldigt långt men jag hoppas du orkar svara på det. Jag vill gärna ge dig hela historien.
Vi har två hundar i familjen. En 4 årig schäfer/labradortik, Milla, och en pudeltik 7 mån.
Det är Milla detta gäller.
Hon kom till oss som 6 mån. valp från att först ha bott hos några bekanta. Men de kände att detta var inte det de tänkt sig med att ha hund. Vi blev alltså bekant med Milla nästan från början.
Hon hade det bra i sitt första hem. Dit kom hon som 8-veckors valp ensam flygande över halva Sverige med ett extra flygplansbyte på halva vägen.Milla skäller idag på alla plan hon ser flyga över vår tomt, annars skäller hon nästan aldrig.Det är väl obehaget efter flygresan som gör det antar jag.
Hon var mycket stressad första tiden både hos våra bekanta och senare även hos oss. Det var väldigt svårt att beröra henne hon bara drog sig undan och ville vara i fred. Bet också mycket på våra händer.
Vi jobbade mycket med att försöka få ge henne beröring och lära henne att tycka om smek och kel.
Nu myser och «brummar» hon när vi smeker henne men hon vill fortfarande helst ligga för sig själv och ej med oss när vi sover. Men det är okej, alla är vi ju olika, även vi människor.
Hon har under hela sin uppväxt haft otroligt lätt att stressa upp. Vi har även lagt ner mycket tid med detta som gäller stressen. Hon har varit en mycket vild och hoppig hund.Jag tycker att hon haft det bra här på landet i lugn miljö, utan stora krav och hårda kommandon. Det är nu först under det senaste året som hon har börjat få lite självkontroll och vi tycker nu att vi har världens härligaste och klokaste hund. Vi har försökt lärt oss att se på henne hur hon mår i olka situationer.
När hon var ca 1½ år så blev hon påkörd av en bil efter landsvägen. Milla var i flexikoppel och hon drog mot en bil och kopplet gick av så hon tuschade i bilen som kom i rätt hög fart.
Hon fick inga fysiska skador, men efter en tid så började hon bli rädd för bilar. Vilket är förståligt, tycker jag. (Hon älskar däremot att åka bil och ligger gärna i bakluckan på bilen och spanar ut över byn från vår tomt).
Så fort någon bil kommer nära henne så gör hon lugnande signaler mot bilen. Nu kan vi inte promenera där det är så mycket trafik längre för hon stressar upp sig så, hoppar och biter i koppelt om vi t.ex har gått över ett övergångställe och en bil stannat för oss. Hon visar alltså tydliga tecken på stress.
Sedan för ungefär 1 år sedan så blev hon «påhoppad» av en bullmastiff. Milla låg på rygg och visade underkastelsesignaler men bullmastffen fortsatte att attackera henne. Bullmastiffen avlivades senare,tyvärr, men inte p.g.a detta. Vi fick isär dem till slut och det blev bara ytliga sår, men Milla blev väldigt rädd igen. Var desorienterad och ville bara gömma sig när hon kom hem, vågade knappt ut och kissa.
Detta satt i ett par,tre dagar.
Hon har dessbättre aldrig varit rädd för smällare och nyårsraketer fram till nu. Dagarna före nyår så var vi i stan. Vi hade varit på besök hos min mor och just som vi kom ut på gatan så smällde några raketer av. De var en bit bort men de hördes och syntes väl. Vi hade tänkt tagit en liten kvällspromenad i staden, men Milla började stressa upp sig direkt. Från början trodde vi det berode på en bil som stod en bit bort med motorn på. Hon har som sagt aldrig tidigare visat rädsla för fyrverkerier. Men Milla började titta upp på himlen och dra sig fram i kopplet samtidigt som hon började flåsa. Hon fick mer och mer panik i blicken så vi gick till bilen direkt. Väl inne i bilen försökte hon tränga sig ner på golvet. Hon flåsade och gäspade samtidigt som hon darrade i hela kroppen. Vi åkte hemåt och efter ca 1 mil i bilen så började hon lugna sig. Så har vi plötsligt en hund som är rädd för raketer också. Vi kan inte erinra oss att hon någon gång under det senaste året har blivit skrämd av ngt som kan kopplas ihop med fyrverkeri.
Så kom nyårsafton. Här ute på landet så skjuts det inte så mycket raketer men några grannar fyrade av flera stycken vid tolvslaget. Det gick rätt så bra med fördragna gardiner och full belysning på i hela huset och stereon på hög volym. Visst var Milla rädd men inte panikslagen. hon somande i vår säng belåtet grymtande när allt var över.
Varje gång hon har visat rädsla så har vi tänkt på att inte ömka eller trösta så vi förstärker obehaget.
Idag den 8/1 så var vi i stan igen för att besöka min mor. Jag tänkte promenera en liten tur med hundarna först.Vi bor ju nästan i skogen och jag tycker att de behöver lite omväxling av miljön och att det är roligt för dem att se lite människor och andra hundar, samt att känna andra dofter.
jag parkerade bilen bredvid en liten isbana där barn åkte skridskor och där hundarna kunde gå lite lösa och nosa. Milla hoppade genast ur bilen men i samma ögonblick så sköt några barn med ishockeyklubba på en puck. Milla stelnade till, lade öronen bakåt och hade ned svansen varvid hon gick direkt till bilen och ville in igen. Jag tror hon tyckte det lät som en smällare. Vi åkte iväg till ett annat ställe i stan och gick ur där.
Här fanns ingen trafik och hon hoppade ur bilen men började genast dra mot en portgång och skulle in där. Hon började flämta igen och vi gick till bilen igen. Det blev inget besök hos min mor idag
för nu hjässade och flämtade Milla i bilen av rädsla igen. När vi hade åkt ca 1 mil så började hon lugna sig igen.
Nu kommer frågorna.
Milla har ju blivit rejält skrämd (eller kanske chockad) fyra ggr. Kan det vara så att alla hundens upplevda rädslor finns där hela tiden och så småningom behövs bara ngt som vi tycker litet obehag för att stark rädsla skall framkallas igen?
Kan det vara flygplansturen vid 8 – veckors ålder som kan ligga bakom detta med fyrverkerierna?
Tror du att hon reagerade så starkt på fyrverkerierna bara för att hon var i stan? Vilket
ju är en lite stressande upplevelse i sig själv för henne.
Hur länge tror du vi behöver hålla oss borta från stan helt och hållet?
Kan vi testa i en annan stad och se, tycker du?
Jag tycker Milla verkar trivas allra bäst när vi lufsar i skogen och på » våra » vägar här hemma, samt när hon får ligga på tomten och spana ut över bygden. Hon håller koll på både höns och våra katter. Men när vi bara håller oss häromkring så är det lätt att få dåligt samvete.
Man hör så mycket om vad hundarna behöver, miljöombyte, träning och aktiviteter dagarna i ända.
Skall vi hålla oss borta från staden helt och hållet eller är det så viktigt för en 4-årig hund att byta miljö då och då?
Men det känns på ett vis som om Millas värld krymper lite hela tiden och det vill jag ju inte heller.
Jag har hört om ett fyrverkeriband ( Anders Hallgrens ide, tror jag).
Tror du det kan vara ngt att träna med?
Hur länge bör jag i så fall vänta innan jag börjar med detta? Jag tänkte att upplevelsen kanske skall blekna lite först.
Oj,oj,oj Turid detta blev häftigt va?
Vänliga hälsningar Marianne

Svar fra Turid Rugaas

Dette er altfor mye til at jeg kan svare godt på det. Jeg synes dere skulle få hjelp av noen til å legge opp et program sammen med dere, for her trengs det et virkelig systematisk opplagt treningsprogram.

For det første skulle ingen valp sendes med fly i 8 ukers alder – det er akkurat den alderen da de kan få skikkelig sjokk, og det har hun fått. Det kan bli vanskelig å komme helt over.

Det hjelper ingenting å ta henne med til steder der hun blir redd. Det bare øker på. Hun skal en lang periode nå bare være der hun føler seg trygg og slapper av. Når en så skal begynne å miljøtrene for å utvide hennes verden, så skal det skje på en helt annen måte enn dere har gjort. Hun skal ikke tas til byen, hun skal tas til et sted som er nesten like stille, og likner, på det hun er vant til, og bli bekjent med det i 10 minutter. Når hun slapper av i det miljøet utvider en til LITT annerledes. Det er snakk om å gå steg for steg for steg – med små baby-steg, i den takten hunden takler.

Det kan også brukes medisiner en kort periode for å se om hun kan få vekk ettervirkningene av de sjokkene hun har vært utsatt for.

Det at hun blir stadig litt mere kjenslig, kommer av at hun utsettes for litt for mye enn hun egentlig tåler.

Band med lyder på er helt bortkastet. De har vært brukt i en årrekke i USA, og det er bare en sjelden gang det har noen som helst trenings-verdi. Jeg har et slikt band til utlån, men jeg anbefaler det ikke.

Når hun har vært litt oppskremt, eller bare hisset seg litt opp av en eller annen grunn, så vil stresset sitte i kroppen i mange dager, og når en er stresset så overreagerer de på lyder og andre sanseinntrykk. Det gjør vi også. Det er en fysiologisk reaksjon som vi vet kommer når hunden er noe stresset.

Jeg anbefaler en trener som kan dette med desensibilisering, og jeg kan muligens gi deg tips om noen hvis du sier omtrent hvor du bor. Dette er et av de tilfellene jeg ville gå veldig grundig gjennom for å finne de ulike årsakene og årsakssammenhengene for å få et tydelig bilde.

Det er mye en kan gjøre, og det jeg har sett av tidligere trening av slike hunder, gjør at jeg tror på mirakler – mirakler bygger på grundig og god jobbing !

Turid Rugaas