Jag har funderingar kring detta att hälsa eller inte hälsa på främmande hundar man möter. Jag försöker hålla på regeln att en hund (t ex på kurs eller promenad) inte får hälsa på en annan hund i koppel så länge den är alltför ivrig eller skällig eller stressad och inte har kontakt med sin ägare, inte «frågar» sin ägare. En stressad hund riskerar också att missa en annan hunds signaler och skickar fel signaler själv.

Jag mötte en schäferägare nyligen som sa till mig «Bara han får hälsa så blir han lugn sedan». Hunden skällde och hängde i kopplet. Jag lät den ändå släppas fram till min hund, som brukar klara av de flesta hundar, och jo, schäfern blev sedan klart lugnare och tappade en del intresse. Men så ska det väl egentligen inte gå till, eller?

En del säger: Låt alla hundarna få hälsa genast vid kursstart, så minskar spänningarna sedan och de kan koncentrera sig bättre på att lära sig inte dra i kopplet osv.

Andra säger: Stökiga hundar ska inte hälsa, det är för stora risker. Det är mycket viktigare att de, t ex på kurs, lär sig att vara lugna och vara hos sina ägare, fast andra hundar är nära, träna att INTE hälsa. Jag lutar åt detta, men risken är ju då att dessa «jobbiga» hundar får för lite träning i hundetikett.

Ska man släppa fram dessa stökiga unghannar till sura gamla tikar som sätter dem lite på plats kanske? Vem ska egentligen lära den här typiska, glada, stökiga ettåriga hannen, kanske av bruksras, kanske labrador, att lugna ner sig – ägaren, genom att träna hunden att sitta, att inte dra i kopplet, att sänka hundens förväntningar på att «alltid» få hälsa (alltså lydnad) – eller är det andra, äldre hundar av kanske motsatt kön, som ska sätta gränserna??

Hundar behöver ju träna både i att hälsa och att INTE hälsa. Har du några bra allmänna riktlinjer när man tränar vad? Jag tänker här främst på hälsande i koppel, vilket förstås aldrig är riktigt bra, men där man ändå ger hundarna frihet så gott det går att cirkla runt och nosa och där ägarna berömmer och försöker att inte trappa upp någon spänning.

Jag har också en annan, liknande fråga. Vad tycker du om åsikten att det blir stressande för en hund att hälsa på främmande hundar på promenad, att det bästa är att låta sin hund ha kanske tre-fyra kända lekkamrater och resten av hundarna man möter ute går man förbi? Jag kan förstå tanken, men tycker själv att en hund behöver många fler möten än så för att bli «välsocialiserad».

Gunilla

Svar fra Turid Rugaas

Dette var veldig mye på en gang, og det finns vel ingen oppskrift heller som passer på alle.

Det viktigste i en hunds oppvekst er å bli sosial med alle slags hunder, men det betyr jo ikke at de skal buse på eller løpe rundt og leke hele tiden. Det betyr å se, bli vant med, vende seg til hunder med annet eksteriør og andre måter å være på. Derfor er valpe-grupper så viktige. Det meste av denne sosialiseringen legges i en tidlig alder. Jeg lar selv mine hunder treffe flest mulig av snille voksne og valper av alle slag i valpealder. Siden man ikke egentlig går promenader med en valp, så kan man jo organisere dette på et fornuftig sett.

Når valpen blir unghund, og en merker at den begynner å bli det, så pleier jeg selv å la hunden min hilse fritt når den er løs (parken, eller andre steder hvor hunder går løse), mens den bare får stå og se når den er i band. Jeg synes de lærer veldig fort at når de er i band så får de ikke ruse bort. Men de får se, kikke, bli kjent med på avstand – og siden hunder leser hverandre alldeles utmerket på avstand, så behøver de faktisk ikke borti hverandre for å bli kjent.

Har man en busig hund, som hopper i vei, da holder jeg bare hunden tilbake, og lar den finne ut at det ikke går å dra seg bort.

Det er mye mere behagelig å ha en hund som kan se på andre hunder på noen meters hold, gjøre seg opp en mening om dem uten akkurat å skulle opp i ansiktet på dem, og som greit går forbi dem. Jeg lar hunder se på hverandre i ro før de slippes også. Istedet for å rushe mot hverandre og lage bråk, for det blir det faktisk veldig ofte – nettopp på grunn av rushingen. Er de ganske nære, og kan gå rolig mor hverandre, så går det bra.

Det er jo meningen at hunder skal lære oppførsel i denne alderen, og hunder som ruser mot andre blir som regel korrigert, siden voksne hunder ikke liker stor fart og bråk.

Det beste en kan gjøre er ikke å gå på kurs hvor de hisser seg opp på hverandre og bare stresser seg opp, men rett og slett gå en tur sammen, i samme retningen. Da får hundene sjanse til å bli kjent med hverandre i rolig tempo, og i løpet av turen kan de som regel slippes løs, og fordi de går i samme retningen og ikke mot hverandre, går det mye bedre.

Unge hunder bør gå mest slike turer, treffe andre på promenader og vite at de får ikke gå bort når de er i band, men får lov til å kikke og glane på dem. Når hunden er voksen kan den som regel få gå bort til dem den har lyst til å hilse på, hvis den andre vil. Da har de som regel lært å se an dem de møter.

Vi glemmer som regel at hunder ikke trenger opp i ansiktet på hverandre for å bli kjent, det gjør de like godt på 10 meters hold. Eller den avstanden de trenger for å være i ro.

Det er slik jeg som regel gjør det. Og synes det funker aldeles utmerket. Jeg har ihvertfall alltid hatt utrolig sosiale hunder som takler alle slags situasjoner.

Jeg har ikke sansen for at sure hunder skal «sette på plass» unge hunder. I noen tilfelle, når den unge hunden er nesten voksen, kan det være på sin plass, men ikke når de er ganske unge. Det er heller ikke slik hunder vanligvis gjør det hvis de er normalt sosiale. Unge hunder har fortsatt «grønt kort» på å være litt umulige ! Akkurat som barn.

Turid Rugaas