Hej Turid och tack för mycket bra svar jag har fått tidigare.

Jag skulle gärna vilja få mer klart för mig din syn på hundar som ligger i soffan och morrar. Jag tar ett exempel från ett amerikanskt hundforum, där ägaren skriver ungefär så här:

«För en månad sedan köpte vi en ettårig ridgeback-tik. Hon verkar inte dominant generellt sett. Hon går undan, hon ligger på kommando, låter oss titta på tänder och klor, låter katterna vara osv. Men två gånger har hon morrat lite åt mig. Båda gångerna låg hon i soffan och halvsov. Jag satt bredvid och kelade med henne, klappade ryggen och huvudet. Men när jag skulle klia bröstkorgen morrade hon lätt. Just denna situation har alltså hänt två gånger. Vad ska jag göra?»

Ägaren får sedan råd om att kela mindre med hunden, låta hunden arbeta mer för sin mat osv. Beteendet kan inte accepteras, skriver de. Hunden ska inte längre få ligga i soffan, för det gör tydligen hunden förvirrad om sin ställning i familjen. Den skulle förlora andra privilegier också. Alltså, hon får inte några råd om att konfrontera hunden, men morrandet ses ändå som ett slags ledarskapsproblem.

Vad är din erfarenhet? Min egen erfarenhet är så liten. Behöver hunden «sättas på plats» – om än på ett ENBART psykologiskt och EJ hotande sätt? Kan hundar «tro sig om för mycket» och därför morrar de och «testar om det funkar»?

Och har du någon åsikt om ledarskapsprogrammet «Nothing in life is free»?

Om ridgebackägaren hade frågat dig detta, Turid, vad hade du svarat?

Detta är allmänna funderingar, men jag vore ändå mycket tacksam för svar (och jag är tacksam att du finns) 🙂

Svar fra Turid Rugaas

Det problemet du skisserer har ingenting med lederskapsproblem å gjøre, og jeg ville ikke blandet slike ting inn i bildet i det hele tatt.

En hund som ligger og koser seg i soffan (og du verden som de kan kose seg der !) skal få være i fred. Vill eieren like å bli klådd på når hun lå og blidelig slumret og koste seg i soffan, mon tro…. ja, noen ville kanskje det også, men det vil altså ikke hunden. Hadde en annen hund kommet bort til den, så ville hunden i soffan morrat, for å si at den ville være i fred, og poenget er at den andre hunden hadde respektert det – og gått.

Dette ser jeg av og til her. En sjelden gang når den ene ligger i soffan, og den andre kommer bort, så morrar hunden i soffan, et lite hyggelig morr – og den andre går pent bort. Det er ikke verre !

Hvis jeg hadde trengt soffan selv, og måtte flytte hunden, så ville jeg snakket til den først, så den ble oppmerksom på at jeg var der, og når den var våken, så ville jeg be den gå ned. Gikk den ikke ned da, så ville jeg finne på noe for å få den ned. Og rose den for å gjøre det.

Dette er en helt normal situasjon som ikke bør skrus opp til enorme dimensjoner fordi eierne er usikre og kanskje redde. Mellom hunder ordner de dette helt greit og med respekt for hverandre. Det bør vi også ha.

Og så skal stakkaren ikke få ligge i soffan lengre nå, da. Hjelpe meg.

Turid Rugaas